. . . . .

Jag finner inga ord, det finns inte ett enda ord som kan beskriva hur jag mår nu, men jag ska försöka..
Jag tror inte att du förstår.

Jag hade mina aningar och misstankar, men att det var så här illa kunde jag aldrig ens i mina vildaste fantasier drömma om. Även fast jag inte ville tro mina öron så var jag nästan övertygad om att det var sant samtidigt som jag skrattade åt hela situationen för att den var så sjuk, hur kunde du?
Jag var beredd på smällen men ändå tog den så jävla hårt, som en smäll som samlat på sig all världens kraft och sen träffat mig rakt i ansiktet. Tack. 

Efter allt vi gått igenom, efter alla löften, alla minnen, tyckte du verkligen att det var värt att riskera? Fattade du inte att det skulle komma ut?  Eller sket du i det, sket du i vilket? 
Inte ens nu, när du vet att jag vet att det är sant kan du erkänna. Hade du erkänt eller t.o.m sagt det till mig så hade du iallafall blivit ihågkommen som en någorlunda ärlig människa som tar ansvar för sina handlingar, men inte ens det.

Jag vet inte mer vad jag ska säga, kanske har jag redan sagt för mycket men jag var tvungen. Hur kunde jag vara så dum.
Detta är helt sjukt!

Du var mitt allt.
Ilska, svek, besvikelse - Tårar

Jamina