. . . . .

Plötsligt hör jag hur någon krafsar och knackar på fönsterrutan här i mitt rum, jag tror först att det är TV:n som låter men jag kan fortfarande höra ljudet efter att jag stängt av ljudet på tv:n.
Jag blir livrädd och vet inte vad jag ska ta mig till, jag vågar inte dra upp rullgardinen för att se om det är någon där och inte heller vågar jag skrika på pappa som ligger och snarkar i rummet intill.
Tankarna flyger runt i mitt huvud och jag försöker komma på en lösning, vad ska jag göra? Den bästa lösningen jag kunde komma på var att ringa till mamma eller pappa som förhoppningsvis har mobilen nära sängen. Jag kryper ner under täcket och knappar in mammas mobilnummer. Jag hör hur hon lyfter luren och jag viskar snabbt till henne att be henne väcka pappa eftersom jag hör några konstiga ljud utanför fönstret.
Jag hör hur pappa kliver upp från sängen och kan se genom dörrspringan hur han gestikulerar till mig att sitta kvar där tills han kommer tillbaka.  Jag gör som han säger och ligger blixtstilla under täcket. Jag kan fortfarande höra krafsandet på rutan och kan nu även höra en mansröst utanför fönstret.
En evighet senare kommer pappa in i rummet med en tårgasburk i handen, SCCCH säger han till mig och börjar närma sig fönsret, han försöker smyga men det är inte alltid så lätt för en 60 årig svart heffaklump på 130kg att  vara diskret - han gör så gott det går.
När han är framme vid fönstret sliter han bort rullgardinen och har tårgasen i högsta hugg. Jag skriker till lite när jag ser att det är Lasse Kronér som sitter utanför mitt fönster. Jag öppnar fönstret, ber om en autograf och fortsätter sedan kolla på tv.

Fattar ni nu hur pisstråkigt jag har när jag klockan 12 på natten sitter och rå-kryddar ihop en sån här historia? sick